söndag 4 juli 2010
På väg till Almedalen…
…och man undrar varför? Läste Lena Mellin i Aftonbladet som pekade på att det bara några enstaka gånger i Almedalsveckans historia skett något av riktig politisk betydelse. Flera andra skribenter är inne på samma spår fast ur andra perspektiv – varför åker ”alla” dit? Det verkar vara en vettig fråga att ställa sig själv. När inget av massmedial vikt händer verkar dock flera av de notiser jag läst mena att det som äterstår är att bara nätverka. Bara? Leading Health Care är byggt på iden att nätverka. På forskningserfarenheten att i nätverk skapas de mest fantastiska framgångarna. Kanske är det så att Almedalen är en plats för lågmälda samtal bortom förstasidorna där vi kan lära av varandra och mötas i en lite avslappnad ”det är ju ändå nästan semester och jag tänkte bara åka hit sådär lite för att – nätverka”. Vi får väl se – efter en ohämmat tidig morgon sitter jag på båten och förväntningarna känns i luften. Jag hoppas i alla fall på de där oväntade och spännande mötena där jag får utvecklas genom att lära av andras perspektiv!
måndag 5 juli 2010
Att bara nätverka känns riktigt bra
Efter första Almedagsdagen känns nätverkandet i kroppen. Första varma dagen i Visby bjöd på seminarium och många givande samtal. SKL stakade ut framtiden för vården i sitt seminarium från sjukhussäng till e-hälsa. Det är något som händer i vården. Något som legat i luften länge och som en dag kanske kommer att blomma ut. Vi kanske kan sluta tala om IT-investeringar och börja använda tekniken för att hitta nya verksamhetsformer. Vården kanske kan komma närmare patienterna, ja till och med ända in i hemmen. Men ingen talade om att vi kanske behöver en ny indelning av specialiseringsgrad i vården, att vi med våra olika intrikata styrsystem faktiskt omöjliggör användadet av IT för att flytta tjänster från sjukhus och in i vardagsrummet. Vi kanske ska satsa några miljarder på utveckling för alla som jobbar i vården, både utbildning och verksamhetsutveckling. Om detta kommer nog samtalet att gå vidare – vi får se hur det blir imorgon på Leading Health Cares och LIFs seminarium Styr vi mot en ojämlik vård? klockan 14.15 i Wisby Congress & Event.
torsdag 8 juli 2010
Styr vi mot en ojämlik vård?
På vårt seminarium på tisdagens eftermiddag talade både tjänstemän och politiker om ojämlikhet och styrsystem. Som brukligt – är mitt och flera andras bestämda intryck från Almedalen – var båda delpanelerna ganska eniga. Ja, vi har ojämlikheter och våra styrsystem har inte lyckats lösa problemet, kanske till och med skapat det. Att det är en komplex fråga där vi kanske inte ens vill ha total jämlikhet i meningen att all behandling är lika – då får vi ingen utveckling – var vi också eniga om.
Men två reflektioner tycker jag är intressanta och värda att ta på allvar. För det första uttryckte tjänstemännen – Göran Stiernstedt, SKL, Anders Tegnell, SoS, Toivo Heinsoo, SLL och professionsföreträdaren Håkan Wittgren, Sveriges Läkarförbund – att ingen av deras organisationer själva kan lösa problemen. De måste samverka med varandra och andra för att tackla utvecklingen. Det är ett positivt besked, som vi sett mer av de senaste åren än innan, och alla visade också upp ett visst mått av självkritik. Återstår att göra det i praktiken och blanda kompetenser och resurser bättre än vi lyckats hitills. För det andra var politikerna – Karin Johansson, KD, Filippa Reinfeldt, M och Ilija Batljan, S, också eniga om att vi har en gemensam utmaning och att styrsystemen mnåste vara så stabila att de inte är dagspolitik. En fråga vi inte hann behandla uttömmande men som jag lovar att LHC ska ta upp är var dagens politiska fönster finns: vilka frågor ska politiken handla om? Kanske inte bara verktyg som varit alltför vanligt. Också det kan tolkas som ett fönster för utveckling. Det sämta med detta var att inte alla åhörare fick plats. Men det tycker både vi och LIF som arrangerade var ett ganska angenämt problem.
Mission impossible – att ta hand om kroniker
På torsdagens seminarium där jag medverkade avhandlades diabetesvården. Nya riktlinjer för att behandla patienter med flera diagnoser pga följdsjukdomar – eller ännu bättre förebygga – är på plats. Nu är frågan: läser vi dem? Gör vi som vi sagt? Jag lyfte från min sida behovet av att alltid fokusera på värdeskapande i vården. Och det kan vi bara göra genom att se om patienter mår och får det bättre som resultat av vårdens insatser. För att kunna följa detta för en diabetiker måste vi inse att kvalitet är så mycket mer än kliniska behandlingsresultat. Kvaliteten är beroende av hur vi ger vården, i vilken ordning och om vi har koll på vad olika specialiteter gör för samma patient till exempel. Eftersom ingen enskild aktör är chef över vården måste vi mötas mellan specialiteter, mellan olika kompetenser, där sånt som logistik, organisation och bemötande är nödvändiga ingredienser. Ett sådant bidrag ger vi i LHC genom att tala intensivt och lågmält om våra respektive tillkortakommanden och styrkor. Så kan vi göra vården bättre för oss som är eller kommer att bli patienter.
/Hans Winberg