Författare: Anna Brattström
I Sverige läggs årligen ca 9 miljarder av offentliga medel på innovationsområdet i vården. Den stora merparten av dessa resurser läggs på grundforskning och klinisk forskning. Så som strukturerna för kunskapsgenerering och finansiering ser ut, har innovationsarbetet alltmer kommit att avgränsas runt enskilda medicinska specialiteter och enskilda aktörer.
Några poänger som LHC lyfter fram som utgångspunkt för framtida arbete är att:
- Vårdens långt drivna specialisering är en grund för fördjupad kunskapsutveckling och innovation, men hindrar samtidigt överföring mellan enheter och funktioner.
- En annan konsekvens av vårdens specialistfokus är att innovationer som fungerar lokalt inte alltid passar in i omgivande strukturer i form av exempelvis ersättnings- modeller och vårdprogram.
- Stora innovationssatsningar och utvecklingsprojekt som får begränsad spridning eller kortlivade effekter är ofta möjliga att identifiera på förhand.
- För att se sådana mönster krävs andra insikter och analysramar än den rent tekniska/kliniska kunskap som ofta är den enda som används.
