Johan Assarsson om patientmaktsutredningens delbetänkande

Johan Assarsson pratade om det delbetänkande till en ny Patientlag som nyligen överlämnades till regeringen.

Syftet med lagen är, påpekade Assarsson, att flera ska känna till patientens ställning i vårdsituationen. Lagen har också en signalfunktion i och med att perspektivskiftet mot patienten som aktiv medproducent poängteras. Lagen inte ska vara konstig, utan patienters möjligheter och rättigheter ska vara reella. Utgångspunkten är att man som patient alltid ska få veta vad som händer, men det ska även respekteras om en patient självmant väljer att avstå från information. Vi pratade om rätten till Second opinion, om ökad valfrihet och vårdval över landstingsgränserna, något som Assarsson tycker borde vara en självklarhet i dessa tider.

Johan Assarssons powerpoint-presentation

LHC hade bjudit in några patientorganisationer till mötet och därför fick Elisabeth Wallenius, ordförande för riksförbundet Sällsynta diagnoser, och Anders Lönnberg, vice ordförande i Diabetesorganisationen i Sverige, ge sina synpunkter på utredningen.

Några saker som togs upp av patientorganisationerna och övriga deltagare, var att lagen i stor utsträckning riktas mot relativt friska människor och inte till patienter som har många olika vårdkontakter, såsom patientorganisationernas egna medlemmar. Särlösningar behövs därför. Det är inte endast geografiska och socioekonomiska aspekter som ska beaktas när vi pratar om jämlik vård utan det borde även diskuteras i relation till olika typer av sjukdomar. Exempelvis finns ofta en lägre kunskapsnivå vid komplexa diagnoser – hur ska vården informera då? Likaså är det viktigt att information formuleras så att den går fram, även vid kognitiva begränsningar.

Anders Lönnberg betonade att ersättningssystemen styr mycket av verksamheterna: Beslut sker ofta på ekonomisk grund – inte medicinsk. Budgetstyrningen påverkar även tillämpningen av nya lagar. Frågan kom upp om man borde återinföra ett tjänstemannaansvar – så att man skulle kunna vidta sanktioner då någon på ledningsnivå fattat motstridiga beslut. Man skulle även behöva följa upp hur landstingen uppfyller lagstiftningen.

LHC ställde frågan vad det ska bli av den nya lagen och varför har förändringar inte skett tidigare, med tanke på att regler och riktlinjer på området funnits länge? Den färska LHC-rapporten: ”Perspektiv på implementering. Vad är ”god” implementering och kan det stödjas” av Karin Fernler nämndes i sammanhanget. Rapporten berör bland annat hur vi kan utforma centrala styrinitiativ med utrymme för lokala arbetssätt.

Möjligheterna för patientkollektivet att påverka vårdens utveckling togs också upp till diskussion. Patientnämnden, exempelvis, fungerar bra när det gäller enskilda patientärenden men har begränsade analysresurser utöver dessa. Och vad händer när flera vårdgivare brustit? Hur skriver man ned ett sådant ärende?

Någon tyckte det var viktigt att vi utvecklar lärande- och forskningsprocesserna, så att patienternas upplevelser tas till vara. Det nämndes att patientföreningarna är en starkare pådrivande kraft många andra håll i världen. Varför inte här?

Frågan bör egentligen ställas ännu bredare, tyckte någon annan. Hur formar man systemet så att alla människor i landet känner sig delaktiga och har inflytande i vården? Hur får vi patienter att känna att det är de själva som har ansvar för sin sjukdom, inte läkaren? För närvarande har vi ett system där allt levereras i små delar vilket leder till att ju sjukare man är, desto svårare är det att få en överblick.

Det konstaterades att lagen är ett steg i rätt riktning, men det finns mycket att jobba på när det gäller att få till en patientcentrerad vård i praktiken!