Kvalitet i äldreomsorg – ett samtal om hur vi når dit

Glädjande nog blir vi allt äldre. Vi kan jobba längre och leva bättre liv långt upp i åren. Likafullt blir vi ofta så småningom sjuka och beroende av stöd och hjälp. När vi blir äldre vill vi vara delaktiga i den vård och omsorg vi får och vi vill kunna säga ifrån om vi inte får bra vård.

På torsdagens morgon arrangerade PriceWaterhouseCoopers (PwC) ett rundabordssamtal kring hur vi kan närma oss kvalitet i äldreomsorgen. LHC representerades av Hans Winberg. Övriga medverkande i panelen var Eva Nilsson Bågenholm, Regeringens äldresamordnare; Stina-Clara Hjulström, Förbundsordförande Demensförbundet; Mats Brommels, Professor, Karolinska Institutet; Kerstin Alberius, Svenska Kyrkans utredare för äldreomsorg; Roine Gillingsjö, Partner, PwC; samt Edvard Unsgaard, Founding Partner, Nordic Public Affairs AB (moderator).

Diskussionen öppnades med frågan om vilka förväntningar vi har på äldreomsorgen. Stina-Clara berättade om två verkliga exempel där det inte hade fungerat bra, exempel där hemmaboende pressats för långt och nödvändig vårdpersonal saknats i omsorgsverksamheten.

Diskussionen rörde sig in på kvalitetsområdet, och det konstaterades att det är svårt att mäta kvalitet i äldreomsorgen. Vad är en god omsorg och hur mäter man det? Ofta fastställer man en botten, en lägstanivå. Det ger inte en god omsorg, men det kanske avvärjer riktigt dålig omsorg. Det saknas ofta mått och det saknas utvecklingsarbete. Vi behöver förbättra brukarenkäterna, enligt Eva Nilsson Bågenholm. Det ligger också ett uppdrag från socialdepartementet på SIS att ta fram ett förslag till standard för äldreomsorg.

Hans Winberg påpekade att verksamheterna har väldigt många krav och styrsystem att ta hänsyn till, och att de inte alltid går att uppfylla dessa samtidigt. Vi kan inte heller isolera delar av ett system och bara arbeta med dessa, utan allt hänger samman. Om patienten skall vara i centrum måste vi utgå från verksamheten och individen, inte bara arbeta med medelvärden och behandla gamla som en homogen grupp. Det finns oerhörda skillnader, och de kan bara hanteras lokalt i varje situation. Då måste vi ge möjligheter till detta och inte styra för hårt.

Panelen kom så in på upphandling och konstaterade att LOU har gjort en hel del skada, samarbeten som fanns på 80-talet har brutits sönder. Vi har för mycket av kollektiva lösningar idag, och det styrs och upphandlas alltför detaljerat. En jurist i publiken påpekade att dagens upphandlingslagstiftning inte ger stöd för att skapa hög kvalitet, bara undvika alltför dålig kvalitet, vilket är defensivt. Skallkraven går bara att ställa på en hygiennivå och driver inte innovation och förbättringar. Det är svårt att upphandla hög kvalitet.

Det lyftes fram att det finns alltför lite kunskap i omsorgen jämfört med vården. Några förespråkar mer mätning och uppföljning. Andra menar att om det fortsätter som hittills så kommer snart alla att fylla i enkäter och ingen vårdar de gamla. Det konstaterades att förmågan till förändringsarbete varierar mycket inom kommunerna – många saknar resurser och kompetens att själva arbeta med förbättringar. PwC menade att tredjepartsrevision kan vara ett sätt att bidra till kvalitetsutveckling.

Karin Fernler från Handelshögskolan, medlem i LHC:s styrelse, kommenterade att man blir vad man mäter; vi kan inte mäta för många indikatorer, då slås den dagliga verksamheten sönder. Vi måste också kunna flytta pengar över gränserna, mellan silos, på ett mer intelligent sätt.