Vad hindrar användningen av innovationer i vården?

Upptaget av ny medicinsk teknologi i Sverige har blivit allt långsammare. Hur påverkar detta patienterna och konkurrenskraften, och vilken roll spelar ekonomiska överväganden? Hur kan innovationsstrategin, läkemedelsstrategin och andra initiativ förbättra utvecklingen? Hur kan olika aktörer bidra till att politik och styrning skapar goda villkor för innovationer i vården?

LHC:s generalsekreterare Hans Winberg modererade ett fullsatt seminarium i Wisby Hotells spegelsal kring dessa frågor. Seminariet arrangerades av LHC i samarbete med AstraZeneca och MSD.

Efter arrangörernas välkomnande följde en presentation av Claes-Fredrik Helgesson, professor i Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet och tillika LHC:s styrelseordförande.

C-F manade i sitt anförande till en syn på innovationsprocessen som sätter fokus på den anpassning som sker i användandet, snarare än spridningen av något ”färdigutvecklat”. Han lanserade tre huvudpunkter för att bättre förstå hur innovationer tas emot i vårdverksamheterna:

– Se det systemiska: Innovation måste ses i sitt sammanhang, vilket förutom forskarna även inbegriper andra vårdprofessionella och inte minst brukarna själva.
– Se värdeskapandet: Värde skapas till syvende och sidst innovationens slutsteg – användningen.
– Hantera värdekonflikterna: Många, ibland konflikterande värden kombineras i innovationspolitiken och i olika styrinitiativ. Vi måste initiera en diskussion kring hur olika värden ska balanseras!

Därefter vidtog ett samtal med den mycket namnkunniga panelen i form av Christina Åkerman, generaldirektör, Läkemedelsverket, Stefan Carlsson, landshövding i Kalmar län, tidigare särskild utredare i Statens vård- och omsorgsutredning, Ingela Nylund Watz (S), riksdagsledamot Näringsutskottet, Anders W Jonsson (C), första vice ordförande och riksdagsledamot, Martin Olovsson,VD AstraZeneca Nordic-Baltic och Michael Nally, VD MSD Sverige.

Det blev en livlig debatt där bland annat ämnen såsom myndighetskultur, kostnadskontroll, rationaliseringsinvesteringar, innovationsupphandling, populationsbaserad styrning, forskningsincitament och huvudmannaskap var i hetluften. Att modeller för värdering av samhällsnyttan av nya innovationer inte alltid beaktar det värde som sker i patientanpassningen stod klart. Även om åsikterna gick isär i sakfrågorna verkade de flesta kunna enas om att ett systemperspektiv är nödvändigt för att kunna väga olika perspektiv mot varandra och bidra till ett nyanserat samtal om policylösningar.

Hans Winberg knöt ihop säcken genom att presentera förslaget att en procent av de resurser som investeras i medicinsk forskning borde avsättas till att bättre förstå såväl förutsättningarna för att ta fram innovationer som att omsätta dem i vardagen, något som LHC även utvecklat i en aktuell rapport om innovationens slutsteg.