Ekonomi på tvären – Hur fyller vi igen de organisatoriska mellanrummen?

Att vi inte ser till hela människan inom vården och omsorgen, att vi tar en sak taget och att människor alltför ofta ramlar mellan stolarna på grund av våra stuprör är närmast en vedertagen sanning. Men varför blir det så hela tiden? Och kan man göra något åt det? I så fall vad?

Med ett flerårigt regeringsuppdrag kring ersättningsmodeller för de mest sjuka äldre och en nyligen publicerad Uppdrag Välfärd-rapport om organisatoriska mellanrum bjuder Leading Health Care in till ett seminarium där vi pekar på nya vägar för att förstå frågorna och hur vi kan söka svar på dem.

Medverkar gör bland andra: Anders Blanck, vd LIF-de forskande läkemedelsföretagen, Göran Stiernstedt, nationell samordnare för ökat resursutnyttjande inom hälso- och sjukvård, Karin Båtelson, vice ordförande i Läkarförbundet, Toivo Heinsoo, Landstingsdirektör, Stockholms läns landsting, Anna Krohwinkel, forskningsledare, Jon Rognes, bitr. generalsekreterare LHC och Hans Winberg, LHC

—————————————

Vid ett fullsatt frukostseminarium den 1 juli pekade Stiftelsen Leading Health Care (LHC) på nya vägar för att förstå frågorna och hur vi kan söka svar på dem.

Efter en inledning av generalsekreterare Hans Winberg, talade Jon Rognes från LHC om hälso- och sjukvårdens nuvarande organisering och hur denna passar olika patientgrupper olika väl. En övervägande del av vården är organiserad för snävt avgränsade behandlingar som har ett tydligt avslut. Detta är effektivt när det gäller enkla åkommor, men ställer till problem för patienter som har behov av kontinuerliga insatser från flera olika vårdgivare samtidigt. En individ vars vårdprocess ser ut som ett ”nystan” kommer lätt i kläm när vården är stuprörsorganiserad.

Anna Krohwinkel, forskningsledare, redovisade därefter resultat från ett flerårigt regeringsuppdrag kring ersättningsmodeller för de ”mest sjuka äldre”, varav många är komplexa patienter som faller under ”nystanet”. Utifrån handboken ”Ekonomi på tvären” beskrevs för- och nackdelarna med olika ersättningsprinciper som kan främja samverkan mellan vårdgivare, exempelvis viktning, aggregering och direkt ersättning för samverkan. Resonemanget fyller ett gap eftersom det mesta av utvecklingen inom ekonomistyrningsområdet hittills fokuserat på enskilda resultatenheter, dvs varje vårdgivares resultat för sig snarare än helheten för den patient som behöver insatser från flera håll. Anna poängterade att lika viktigt som att ge incitament till samverkan är att undvika modeller som hindrar samverkan, t ex en alltför snäv detaljstyrning som tar bort möjligheterna till situationsanpassning. Detta gäller för övrigt även för andra styrmedel utöver de ekonomiska.

Dessa idéer diskuterades sedan av en kunnig panel bestående av Anders Blanck, vd vid LIF – de forskande läkemedelsföretagen, Göran Stiernstedt, nationell samordnare för ökat resultatutnyttjande inom hälso- och sjukvård, Karin Båtelson, vice ordförande i Läkarförbundet och Toivo Heinsoo, Landstingsdirektör, Stockholms läns landsting.

Panelen tillstod att utformning av ersättningsprinciper för samverkan är ett underutvecklat område, men tog även fasta på den mångfald av drivkrafter som påverkar samverkan i praktiken.

Toivo påminde om att det största ersättningssystemet egentligen är personalens löner, och de är inte resultatorienterade. Vi behöver veta mer om hur olika ekonomiska drivkrafter faktiskt påverkar mötet med patient!

Göran fyllde i att det är viktigt att förankra ersättningsprinciper ute i verksamheterna. Om principerna inte förstås eller accepteras så har de sannolikt ingen effekt. Kontinuitet är t ex en underskattad parameter som ofta är relaterad till effektivitet och även brukarnöjdhet när det gäller komplexa patienter.

Karin menade att lokala mandat/ansvar måste förstärkas för att lämna utrymme för professionella bedömningar. Vårdpersonal känner till vikten av situationsanpassning och samverkan, men om de blir alltför detaljstyrda fungerar det inte i praktiken.

Anders höll med om att många goda drivkrafter finns lokalt, men när det kommer till att förändra styrsystemen tar det ofta stopp i förvaltningen eller högre upp. Att bryta huvudmannaskapsgränser som exempelvis den mellan kommun och landsting är mycket svårt på politisk nivå, även om alla är överens om värdet av en bättre sammanhållen vård och omsorg.

Det finns följaktligen mycket att göra när det gäller att utveckla inte bara ekonomistyrningen. Även t ex uppdragsformuleringar, valfrihetssystem och uppföljningar måste utformas för att i högre grad än idag synliggöra och främja samverkan.

Referat av LIFe-time