Kära läsare,

Mina sociala medier (de få jag tittar på nuförtiden) har senaste veckan översvämmats av amerikansk politik och då särskilt från Demokraternas konvent. En fyra dagar lång politisk show ackompanjerad av DJs och kändisar som både talar och sjunger. Väldigt amerikanskt… Men faktum är att vi kanske i realtid upplever en historisk sommar och höst. Det har skett ett skifte inte bara av en presidentkandidat, utan av Amerikas hela politiska atmosfär. Alla som tycker att det politiska samtalet skall vara mer anständigt och lyhört hoppas att det ska räcka för att stoppa lögner, oförskämdheter och konspirationsteorier.

En viktig ingrediens hos flera, långt ifrån alla dock, är att separera motståndarpartiet från motståndaren. Personkulten som styrt media de senaste tio åren har inte varit särskilt bra för alla anständiga Republikaner. Därav det nya slagordet från medverkande republikaner att de inte röstar på demokraterna, de röstar på demokratin.

Nyckelordet här tror jag är lyhördhet. Faran att enbart demonisera ”den andre” och framför allt inte lyssna på andra argument än sina egna har varit ett ganska ofta återkommande tema under konventet. Där tror jag att alla har anledning att rannsaka sig själva. En lomhörd identitetspolitik har länge sprungit ifrån någon sorts folksjäl och ingen har orkat eller velat stanna upp för att lyssna, förstå och kanske förklara för medborgarna. Då släpps fältet fritt för att så splittring, skapa alternativa fakta och ifrågasätta själva grundvalarna för demokrati. Det är aldrig ens fel att två träter, hur obehaglig den visdomen än kan vara att ta in. Inte minst på ett personligt plan, jag tvivlar ofta på mig själv och det är både jobbigt och svårt.

Bakom oro och misstro ligger ofta stora och dramatiska förändringar. Vårt samhälle är inte det klassiska jordbruks- eller industrisamhälle som våra samhällsstrukturer är byggda för. Vi behöver en 2000-talets upplysning och filosofi som kan leda vårt beslutsfattande idag. Detta famlar alla efter just nu. Även hälso- och sjukvården genomgår ett sådant paradigmskifte där nya möjligheter ställer mycket av vården på ända och utmanar gamla sanningar. Att leva i en tid som vår är utmanande och ibland skrämmande. Men de som antar utmaningarna kan fortsätta att bygga samhälle och samhällssektorer så att de ger en bättre morgondag för barn och barnbarn. Det är faktiskt fortfarande möjligt även om tidsandan säger tvärtom.

Något att bära med sig in i helgen. Vi är inte klara, det blir vi aldrig. Men vi kan ha väldigt roligt på vägen framåt!

Trevlig helg!

Hans