Kära läsare,

Det gör inte alls ont att se knoppar som frodas och lovar att de snart kommer att brista ut i grönska. Hur det är för knoppen i sig vet jag inte. Men att promenera runt när det varken blåser eller regnar börjar kännas som en lisa för själen.

En lisa för själen önskar sig nog alla som verkar inom life science-industrierna. Ni vet de där som om de inte fanns skulle göra de flesta i vården ganska hjälplösa. De genomgår just nu något av en existentiell kris på grund av det labila styret i det stora landet i väster och deras djupt rotade bild av att alla andra exploaterar och lever på dem. För patienter i Europa innebär det redan att produkter dras bort eller inte lanseras, ett tillstånd som om det inte bemöts kommer att försämra vårdens kvalitet.

Detta är ett väldigt stort och potentiellt väldigt farligt tillstånd som vi måste ta på fullaste allvar. Svensk industri är inte orsaken till, men väl en viktig förutsättning för, att vi har en vård i världsklass i vårt land. Så vill de allra flesta av oss att det ska vara i framtiden också. Därför ropas det nu efter att läkemedel och Medtech inte bara ska ses som en kostnad utan som en investering. Att vi måste våga satsa mer för att få vara kvar i konkurrensen.

Men det är nog inte den enda vägen. Tyvärr kommer vi tillbaka till hälso- och sjukvårdssystemets själ och därpå följande strukturer och styrsystem. Vi hör ofta att vi vet ju vad som ska göras. Vi har en bra life science-strategi. Frågan om kliniska prövningar är utredd – nu är det handling som ska till. Stämmer detta? Nej, såklart inte. Om vi vet vad vi behöver göra och alla är överens om det brukar detta leda till ganska omedelbar handling. Se på det akuta omhändertagandet under pandemin och ge mig i alla fall rätt på den punkten.

Det finns saker där vi inte är nära att vara i mål, men kunskapen finns om vi vidgar synsättet. Kliniska prövningar är etsning av nya läkemedel, tekniska produkter eller, får man inte glömma, nya arbetssätt. Irriterande nog är dessa tre i dagens snabba innovationssprång tätt sammankopplade. Dvs för att utveckla krävs resurser inom alla tre områden. Bristen på utveckling som självklar del av vardagen gör att steget till användning, dvs implementering av uppfinningarna, har blivit svårt. Detta hänger inte minst samman med att forskningen varit framgångsrik och gått lite utanför sina ramar. Resurser som ska satsas i vården för att kunna anpassa sig till nya rön går istället direkt in i universiteten. Ta till exempel Alf-medlen som gavs till regionerna för att har råd med strukturer vid sidan av vården för att genomföra klinisk forskning och kliniska prövningar som fördelas till universitetsforskare istället.

Att förändra system innebär per definition att alla relevanta delar måste ingå. Vi måste se vår egen roll i förhållande till den relevanta omvärlden och anpassa även oss själva. Detta gäller även forskningen. Vill man få genomslag i vardagens vård måste den också kunna utvecklas. Och för det krävs resurser. Som inte finns idag.

Så, nej, vi vet nog inte riktigt vad som ska göras och framför allt inte vilka som måste vara med på tåget. Så länge passagerarna inte kliver på kommer de ingenstans.

Tur då att våren är mer programmatisk än vården. För knopparna vi ser kommer att brista även i år. Lika sant är att helgen nu är över oss. Stå inte kvar på perrongen utan kliv på helgtåget. Kanske tar det dig till ett träd eller en buske där du kan se livet spira!

Trevlig helg!

Hans