LHC Perspektiv

En plats för att visa på perspektiven.

  • PERSPEKTIV: LHC

Reflektioner från plötslig egentid

Av Hans Winberg
Generalsekreterare, LHC

Kära läsare,

Vårterminen är igång och som en händelse befann jag mig på Sigtunastiftelsen i solsken och fågelkvitter för en liten stund sedan. Årets första felbokade tid, men en känsla av vår och en lunch i stillhet blev det. På platsen där Saltsjöbadsavtalet föddes.

Det var andra gången i Sigtuna den här veckan. Förra gången spenderade jag en eftermiddag med verksamhetschefer från vården. En ynnest att regelbundet få vara med i Chefsutvecklingsprogrammet för sjukvården (CUPS) som Handelshögskolans Executive Education har kört sedan tidigt 1990-tal. Att prata om policyskapande och systemperspektiv för folk som är inträngda i stuprör och resultatenheter är onekligen en utmaning, men ack så inspirerande!

Mötena föder flera insikter. En är att prat på nationell nivå oundvikligen ofta missar målet, särskilt när pratet handlar om alltför verksamhetsnära detaljer. Många situationer är nämligen helt olika och standardiseringens förbannelse är att den missar allt vad agilitet, resiliens och anpassning heter. Vi behöver sortera i vad policies (=resurssatta politikområden) har för räckvidd och var verksamhetsstrategi och -utveckling tar över. Där behöver makt flyttas ut till det lokala ledarskapet.

En annan insikt är hur lyhörda många är och hur stor nyfikenheten på att förstå sitt eget lite större sammanhang är. Eftersom vi ofta missar det lokala nätverksbyggande med vårt alltför nitiska indikatorsmätande är det dock svårt att få till vettiga dialoger kring relationsskrädderiet mellan olika verksamheter. Dessutom har vi gränser som är både synliga och osynliga. Mellan sjukhus och primärvård, mellan primärvård och hemsjukvård, mellan omsorg och vård. Listan kan göras längre. Där behöver vi utveckla verktyg och analyser som stöder förmågan att bygga relationsnätverket rund framför allt komplexa patienter. Men även mellan förebyggande, vård och rehabilitering.

Allt detta kräver att vi kommer samman och hittar former för gränsöverskridande samtal på alla nivåer – från golv till tak. I grund och botten är detta en kulturförändring bort från fragmentisering till att skapa relevanta sammanhang. Från detaljstyrning till förmågan att åstadkomma beteendeförändring och verkliga resultat.

Att sitta på Sigtunastiftelsen och fundera över detta under en plötslig egentid verkar nästan som ett tecken. Saltsjöbadsandan har ju onekligen gjort svensk arbetsmarknad mer resilient än de flesta.

Förhoppningsvis hjälper detta att inspirera till en gränsbrytande helganda. Varför inte med lite reflexiv egentid?

Trevlig helg,

Hans

Tillbaka till artiklar