Kära läsare,

Har ni märkt att det börjar ljusna? Alltså i en rent fysisk bemärkelse. Jag tillhör den delen av mänskligheten som lever bättre när det är ljust än mörkt, så livsandarna är ganska glada.

Men, jag tillhör också människosläktet med alla sina avigsidor. Året i stort har väl, för att uttrycka det milt, börjat ganska mörkt. Vi bevittnar just nu en repris av 30-talet, något som vi alla lovat varandra inte ska hända igen. Mark Carney konstaterade, i sitt briljanta tal i Davos, dock att dåliga saker understundom faktiskt har hänt rumt om i världen, men att vi lyckats hålla hoppet uppe med hjälp av en regelbaserad ordning som ändå haft goda ambitioner. Han konstaterade också att denna ordning icke är mer.

En annan likhet med 30-talet, som jag av bristande kunskaper inte ska ta för långt, är att grunden lades årtiondet innan. En politisk, demokratisk, värld som inte lyckades handla utan fastnade i triangulering och byggandet av allianser med ett enda syfte: att få sitta i regeringen och känna sig mäktig. Intressant är att flera av dem som nu kliver fram misslyckats, eller kommit in sent, i politiken. Jag tänker då dels på Carney, gammal riksbankschef både i UK och Kanada. Dels tänker jag på Alexander Stubb, som inte blev långvarig inrikespolitiskt men väl odlat kunskaper som passar en president i orostider.

Underlåtenhet att handla när det politiska spelet vinner över de politiska idéerna har vi dock gott om i vårt land också. Migration och framför allt problematiska konsekvenser i bristande integration vågade vi länge inte ens nämna. Skolan är ett annat sorgebarn sedan länge. Likaså vård och omsorg. Det har byggts upp mycket frustration under åren, som tyvärr speglat sig i en räddhågsenhet för att handla. Samma problem – och lösningar! – itereras hela tiden samtidigt som verkliga lösningar uteblir. Att försöka styra är viktigare än att åstadkomma resultat.

Jag tror att vi är vid vägs ände. Vi kan inte möta varje ny idé om andra arbetssätt och förnyad systemfunktionalitet med att det är flummigt bara för att man inte förstår. Vi måste ha en värdemässig och intellektuell öppenhet för att föra dialoger, lyssna på varandra och dra begåvade slutsatser bortom ”så har vi aldrig gjort”. Annars kommer frustrationen kanske låta sig köpas av en likadan elit som i USA. En elit som hellre har en autokrati som lösning på alla problem, men starka finansiärer bakom som öppet deklarerat att de inte tror på demokratin, läs vissa techmoguler med Peter Thiel i spetsen. En migrant (!) från Tyskland som lever i USA och har skrivit att han inte tror att frihet och demokrati kan förenas.

Hellre att vi respekterar varandra och tar tag i svårare frågor och långvariga problem med respekt för att lösningarna ligger i mellanrummen. Mellan olika kunskapssfärer. Mellan olika människor. Människor som alla har ett inneboende värde.

Tala med dina högt värderade människor i helgen. Och snälla, om du inte redan gjort det, spela Bruce Springsteens Streets of Minneapolis på högsta volym.

Trevlig helg!

Hans
Generalsekreterare
Leading Health Care