Vi kontaktade professor emerita Boel Berner (tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet) och bad henne berätta lite kring sin nyutgivna bok Mat, misär och ett medicinskt mysterum. Boken följer de vetenskapliga ansträngningar som efter mer än hundra års forskning ledde till svaret på gåtan om Pellagra – den sjukdom som i 1800-talets Sydeuropa och i det tidiga 1900-talets USA drabbade miljontals fattiga, exploaterade människor. Historien om pellagra ger insikter som är relevanta än idag om hur fattigdom, mat och hälsa hänger samman samt om vetenskapens tidsbundna arbetssätt och kopplingar till politik och etik, till personliga ambitioner och kollektiva ideal.
Boel Berner:
Det finns svåra sjukdomar som drabbar miljontals människor men där vetenskapen, trots mångårig forskning, fortfarande famlar efter orsaken. De innebär kroppsligt och psykiskt lidande, även död, men vad som vållar dem är ett medicinskt mysterium. I den nyutkomna boken Mat, misär och ett medicinskt mysterium berättar jag om en medicinsk gåta som faktiskt löstes. Boken handlar om pellagra – en egendomlig sjukdom som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet drabbade miljontals människor och tog hundratusentals liv, framför allt i norra Italien och södra USA. Det förekom fall även i Sverige. Att pellagra kunde bli en folksjukdom berodde på misär och ekonomisk exploatering i områden präglade av ensidig odling – av majs i Italien, av bomull i USA. Men länge var sjukdomens orsak en gåta. Forskarna förde fram olika hypoteser om orsaken till pellagra: det var solsting, proteinbrist, gift i majs eller en infektion buren av insekter i ohygieniska miljöer. Det var inflytelserika och kontroversiella teorier som visade sig vara fel.
Efter mer än hundra år av ofruktbara gissningar och vetenskapliga mödor klarlades slutligen, efter första världskriget, att pellagra var en bristsjukdom. Den orsakas av för lite vitamin B3 (niacin) i de fattigas mat. Svaret nåddes genom nydanande undersökningar i de amerikanska sydstaternas byar, fängelser och mentalsjukhus och med hjälp av såväl biokemi som sociologi. De har inspirerat dagens tvärvetenskapliga forskning om nutrition och folkhälsa. Resultaten var ändå kontroversiella, eftersom de utmanade en livsstil och ett ekonomiskt system i södra USA.
Historien om pellagra är något av en medicinsk och politisk pusseldeckare. Att just detta medicinska mysterium till sist klarnade och att samhället med hjälp av ekonomiska reformer, vitaminberikning av mat och bättre utbildning och sociala åtgärder kunde bota och förhindra sjukdomen är förstås en hoppingivande insikt också för andra sjukdomar.
Pellagras historia visar tydligt på länkarna mellan sjukdom och sociala villkor. Den ger också en viss ödmjukhet: det kan vara krångligt, svårt och kontroversiellt att medicinskt fastslå en sjukdoms orsaker. En intressant första insikt från historien handlar om medicinsk etik. I sökandet efter pellagras orsak utsatte forskarna både sig själva och andra för kostexperiment som kunde leda till sjukdom och död. De bidrog faktiskt till gåtans lösning – men de kom trettio år senare att citeras i försvaret av nazistiska läkare i Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. De menade att de bara följde de amerikanska pellagraforskarnas exempel – och därför kunde de grymma tyska experimenten ses som legitim praktik. Så var förstås inte fallet. Pellagraförsöken inspirerade ändå under krigsåren och därefter en del etiskt tvivelaktig forskning på människor också i USA. Den intressanta frågan här är: var det rimligt att göra sådana studier i namn av den goda saken att förhindra en förhärjande sjukdom? Svaret är numera ett självklart nej, men frågan måste hållas ständigt aktuell.
Historien om pellagra ger för det andra insikter om vad som är kunskapsmässigt möjligt att medicinskt förklara i en given tid. Först vid 1900-talets början visste forskarna att vi för att överleva behöver något okänt som man kom att kalla vitaminer. Och först vid denna tid utvecklades metoder att säkerställa vad människor faktiskt åt – eller inte åt. Dessförinnan var det rätta svaret på pellagras gåta, trots massor med experiment, otänkbart och dessutom omöjligt att bevisa.
För det tredje, och kanske viktigaste, visar historien om pellagra att en vida spridd sjukdom – även om den visar sig ha en tydlig biokemisk orsak – ytterst måste förstås i ett mångdimensionellt socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang. Först när forskarna förstod att sjukdomen var en bristsjukdom – men inte av brist på mat i största allmänhet utan av bristande tillgång till bra mat – kunde man reda ut orsakssambanden.
Idag förekommer pellagra bara i yttersta nödlägen, i krig, flyktingläger eller extrem fattigdom. Eller bland personer som lider av anorexi eller någon tarmsjukdom. Men lägger man en karta över var man i USA 1911 drabbades av pellagra bredvid en som visar förekomsten av obesitas på 2000-talet får vi bilder som är skrämmande likartade. För hundra år sedan hade fattiga människor i de amerikanska sydstaterna inte råd eller tillgång till bra mat. Idag har de ett överflöd av tillgång till dålig mat – processad, söt, kaloririk, mättande men inte närande – och bristande resurser att välja rätt. Pellagra må ha försvunnit, men nya folksjukdomar kräver ny kunskap om hur villkoren ser ut för människor att fatta kloka val i vardagen. Vilka alternativ har de? Hur styr politik och ekonomi vad för slags föda som produceras, säljs och konsumeras av olika grupper i samhället och som på kanske avgörande sätt påverkar deras hälsa och levnadsvillkor?