Kära läsare,

Så går en vecka till och vi närmar oss våren, den är meteorologiskt redan här, men första kaffet på uteserveringen dröjer något. För mig har det, som ni som läste förra veckans brev förstår, en tid av många och långa samtal, eftertankar och begrundande av livet.

Precis som jag tror på dialog i min professionella vardag, tillämpar jag ofta samma på mig själv (inte alltid – perfekt blev jag aldrig!). Samtal hjälper mig att förstå, sortera både tankar och känslor och möjligheten att delvis gå stärkt ut livets mörka dagar. Den jag kan påverka mest är nog mig själv, men det är tålamodskrävande.

Tålamodskrävande har den senaste veckan varit och som numera är brukligt toppas veckan av den orangea revolutionen i vårt västra ”grannland”. Dock gjorde jag en avstickare för att lyssna till och samtala med journalisten Dan Josefsson. Han har gjort flera dokumentärer som jag tror de flesta av er sett: Quick-fallet, Kevin-fallet och nu senast DaCosta-fallet. Det som var spännande var att höra om vilka vägar som ledde till att han satsat flera år av sitt liv på att läsa allt om dessa rättsprocesser och mediadrev.

Givetvis är det många fler som inspirerat, uppmuntrat och hjälpt till. Lite slump och olika ingångar till granskningarna. Och ett närmast vetenskapligt arbetssätt med långa loggar och förteckningar över allt material i kronologisk ordning. Billaster med material.

Det finns stora likheter mellan de olika processerna, inte minst starka personkopplingar kring teorin om bortträngda minnen. När vi tittar på förhören med huvudmisstänkta i alla tre fallen visar det sig att samma, snäva, psykologkrets sporrar och stöttar varandra till förhör som i backspegeln verkar absurda. Fallen är också fast förankrade i en 80-talsanda som var en reaktion på de frisinnade 60- och 70-talen. Den som hävdade obducentens och allmänläkarens oskuld i början av 90-talet fick bereda sig på att löpa gatlopp i medierna. Anförda av den redan nämnda kretsen, förstärkt med troende från såväl polis som åklagarväsendet. Inget lätt lopp att löpa. Då bär det ända till dom byggda på en ettåring, en 5 respektive 7-åring samt en intagen patient i psykvården. Detta trots ringa eller ingen och ibland direkt motstridig bevisning.

Efter 40 år kan vi förundrat utropa: hur kunde detta ske? Och här blir det kanske ännu mer intressant. I samtiden är det svårt att ifrågasätta för-givet-tagna sanningar och vår förmåga till grupptänkande – att inte stå ut och vara motvalls – är närmast oändlig. Den strikt rationella och nyttomaximerande economic man-prototypen lyser starkt med sin frånvaro i praktiken.

Vilka sådana för-givet-tagna sanningar med dåligt understöd från praktisk vardag lever vi med idag? Vårdplatsdiskussion, fast antal patienter per yrkeskategori, 4 timmars väntetid på akuten, och så vidare. Jag kan tänka mig fler sanningar som redan ruckas av data men som behöver prövas även som tankefigurer för att hitta nya vägar framåt. Den nyinstitutionella organisationsteorin och contingency-teori hjälper oss att förstå hur vi kommer till dessa för-givet-tagna sanningar och varför de är svåra att ändra. Använder vi dessa behöver vi inte vänta 40 år på att rätta till dem.

På helgen behöver vi knappt vänta alls. Den är redan här i eftermiddag. Ha en riktigt skön sådan och samtala gärna med någon!

Trevlig helg,

Hans

7 mars 2025