Kära läsare,

En klarblå himmel och lite värme omger detta veckobrev. Jag vet, bäst att passa på. Annars kan man säga att sommaren hittills varit fragmentiserat vädermässigt, även Almedalen svajade på detta sätt. Dock påverkade det inte innehållet där.

Men en vård som vi av tradition, kunskap och närsynthet försökt fragmentisera länge påverkas numera även till sitt innehåll. Förmodligen beror det på att vi haft kraften att utvecklas så mycket att det blivit så små, trånga fragment som vi fokuserar på att vi tappat bort helheten. Och när vi gör det blir världen, med Peter Pomerantsevs ord i DN häromdan, som en tivolispegel, där man inte kan se saker klart och tydligt. Och vårt hungrande efter kontroll och självsäkerhet kräver tydliga åtgärder.

Det leder till en strukturell osäkerhet där vi helt enkelt inte vet riktigt vad vi ska göra. Vårt migränprojekt som är uppstartat men långt ifrån i mål visar på detta. Så fort vi inte vet exakt blir utvecklingen förlamad. Gamla lösningar biter inte. Olika patienter drabbas olika, har olika behov och vården måste kunna se dessa olika värden i vitögat och bli mer anpassningsbar.

Vi har skapat en mängd fragmentisatorer som motverkar denna anpassningsförmåga. Projekt, som bedrivs utanför verksamheten och aldrig hittar tillbaka in; detaljstyrande system som enbart sågar ut pusselbitarna utan att ge en idé om hur de ska passa samman; etiska prövningar som enbart passar en forskningsmetod och utesluter all samhällsvetenskap; professionsdiskussioner som fastnat i vad man utbildat sig till, inte vad man kan bidra med. Jag kan fortsätta men hoppas att detta belyser min poäng.

Därför behöver vi nu foga samman delar och hjälpas åt att skapa de värden som patienter och invånare strävar efter i sina liv. Samverkan, ersatt av eufemismen samskapande, kan vara en lust snarare än ett byråkratiskt tvång. Tillit kan uppnås genom styrsystem som inte hindrar personal att verka personcentrerat. Kunskapen och kompetensen i bitarna är inte hotad av detta, den minskar inte och det är inte oetiskt. Vi kan kalla det relationsskrädderi som vet vad vi vill skapa, men använder allt som behövs för att åstadkomma ett resultat.

Och nej, värden räknas vare sig i pengar eller sannolikhet på 98-procentsnivån. Värden föregår båda. Det är moralen i de värden vi vill uppnå som spelar roll.

Och vad är väl en stunds sommarvila om den inte ger oss möjlighet att ha en värdefull vila? Jag och alla vänner på LHC vill tacka för en innehållsrik och värdefull vår och önska dig och de dina en underbar sommar!

Hans

4 juli 2025