Kära läsare,

Nu hörde jag fågelkvitter igen den här veckan också. Hopp är den första känslan jag känner då. Och den känslan behövs i vår värld, med alla mörka skeenden och beteenden som pågår runtomkring oss.

Hur gör vi hopp till en gemensam känsla? Vad är det i vår tid som lägger en så våt filt över samhället att unga inte kan känna hopp? Knappt några andra heller för den delen.

Jag tror att vi kommit att betrakta hela vår omvärld som ett enda töcken. Och så försöker vi med en liten åtgärd här, en annan lite mindre där. Vi förmår inte rycka oss i kragen och ifrågasätta oss själva. Kanske av rädsla, den allmänna känslan av att vi inte duger och att inget spelar någon roll. För om man är en blöt fläck är det inte läge att se sig i spegeln. Och tro mig, så känner jag nog lite alltför ofta själv.

Men det bor en inre motståndsman i mig. Och säkerligen i dig också. Kraften måste vi hämta inifrån, men den är inget värd om vi inte delar den med andra. Människan är ett flockdjur, upplysningens utdragna jagfixering rubbar inte på denna sanning. Förmågan att tänka själv och inte digna under någon världslig makt gör inte att det räcker om vi tänker själva. Särskilt inte om vi bara ska tänka på oss själva. Inga framsteg har gjorts i människans utveckling utan att det funnits ett nätverk av personer, kunskaper, dialoger och diskussioner.

För hälsa, vård och omsorg medför detta att ingen enskild person, inte ens en enskild profession, kan finna pragmatiska lösningar på våra problem. Vi kommer inte framåt om vi inte orkar se oss i spegeln utan att döma och pröva våra tankar utan att vara begränsade. Dock måste vi komma förbi töcknet att världen skulle vara en samfälld grå massa. Vi måste ta en sak i taget, och gärna hyfsat viktiga saker först.

Så – med våren och det hopp den för med sig, låt oss titta varandra i ögonen med respekt och se vad vi gemensamt kan fundera ut för framtiden!

Med önskan om några hoppfulla vilodagar,

Hans