Vi kontaktade en av LHCs samarbetspartners, professor Johan Alvehus (institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet), som tillsammans med Gustaf Kastberg Weichselberger gett ut boken Administration i offentlig sektor – Om expansion, elevering och mittokrati. Med utgångspunkt i denna bok lät vi Johan reflektera kring styrning av offentlig sektor (vilket du naturligtvis kan läsa mer om i boken).

Fotograf: Andreas Gruvhammar

Johan Alvehus:

Är det för mycket administration i hälso- och sjukvården? Eller för lite? Eller är det rent av både och: för mycket och för lite? Kan man göra något åt det – och i så fall vad?

Under de senaste månaderna har debatten kring administration i offentlig sektor rasat. Jag och Gustaf Kastberg Weichselberger har liksom Louise Bringselius, skrivit på DN Debatt, Mats Alvesson och Fredrik Sjöholm på SvD Debatt, Anders Ahlsson i Dagens Medicin – och så vidare. Positionerna varierar, förstås. Men att administration kunde vara ett så spännande debattämne!

Ett problem i sammanhanget är emellertid att debatten lider av viss begreppsförvirring. Det är skillnad på administration och administration, helt enkelt. De flesta torde inse att alla organisationer behöver administration: ärendehantering, informationsflöden, kontroll, personalärenden, uppföljning för lärande. Och så vidare. Allt detta kräver en fungerande administration och ett fungerande samarbete. Det är ett trivialt konstaterande. Samtidigt förekommer administration av mer övergripande karaktär, på en mer strategisk nivå. Olika former av ledningsstöd och verksamhetsutveckling, strategisk kommunikation, hållbarhetsstrateger, med mera. Om dessa kan man tänka mycket men det är klart att det mesta som sker, sker med gott uppsåt. Samtidigt menar många bedömare att det är någonstans här som det börjar gå snett: Administrationens egen agenda börjar i alltför stor utsträckning påverka verksamhetens inriktning; det blir lite för mycket av det goda.

Om vi ser till den generella utvecklingen inom hälso- och sjukvården ser det ut att ha skett en förskjutning från ”enklare”, mer verksamhetsnära, administration till mer strategisk sådan. I boken Administration i offentlig sektor kallar vi detta för en elevering av administration: administratörerna har så att säga tagit hissen upp från verkstadsgolvet till ledningskontoret. Och detta får en rad konsekvenser, som vi summerar i en bild av den samtida offentliga organisationen: mittokratin.

Mittokratin är en organisation som karaktäriseras av en maktkoncentration i just organisationens mitt: mellanchefer och eleverade administratörer har fått starkare positioner. Detta gör att kärnverksamheten hamnar lite i skymundan och samtidigt blir det svårare för toppledningen att utöva inflytande. Som en kommundirektör sade till mig: ”Vi vill minska administrationen men problemet är att det är administratörerna som måste genomföra det.” Mittokratin är en organisation som kännetecknas av administrativa yrkesgrupper som framgångsrikt positionerat sig i den organisatoriska hierarkin och där karriärvägar alltmer knyts till olika slags administrativ kompetens. Det är en organisation där fokus på kärnverksamheten ersatts av en flora av mål och värden mellan vilka det inte prioriteras. Det är en organisation som vinner legitimitet främst genom att orientera sig mot andra delar av omvärlden än klienterna.

När administration debatteras, kommer det ibland till frågan om man är ”för” eller ”emot” administration. Som jag var inne på nyss är det ett alltför förenklat synsätt. Vi kan ha både för mycket och för lite administration samtidigt och vi måste vara noga med vilket slags administration det är vi pratar om.

Samma sak kan förstås sägas om mittokratin: Man kan ju tycka att detta är en bra eller en dålig utveckling.

Vilka normer och ideal som ska styra våra verksamheter kan vi naturligtvis inte bestämma utifrån forskning allena. Det är en värderingsfråga, en politisk fråga. Det är också en fråga där olika intressenter kommer att ha lika ståndpunkter – inte minst utvecklingen mot ökad professionell självständighet för olika administrativa yrkesgrupper gör det viktigt för dessa och deras förkämpar att bevaka gruppens intressen.

Vad vi som samhällsforskare kan göra är (bland en massa annat, förstås) att försöka beskriva centrala drag i samhällsutvecklingen och identifiera vad det är som leder oss dithän. Det kan i sin tur leda till frågor om den plats vi landat på verkligen är en plats vi vill vara på, eller om det finns skäl att fundera på om vi vill sträva mot någon annan plats. Samhället drivs inte av naturlagar utan av människors beslut och handlingar – och det betyder att vi kan förflytta oss, om vi vill. Och när vi funderar över hur vi kanske ska kunna ta oss någon annanstans är välgrundade bilder av till exempel organisationer och vilka mekanismer som påverkar dem av avgörande betydelse.

Så frågor vi måste ställa oss är: Vad är det för administration vi vill ha? Och: Är mittokratin verkligen en bra organisationsform för offentlig verksamhet?

Johan Alvehus
Professor
Institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet