Kära läsare,

Vi har haft intensiva veckor på LHC med två stora konferensdagar. Mellanrumssymposiet till Minne av Mats Tyrstrup blev en värdig, varm och tänkvärd tillställning. Och släppet av rapporten om migrän ur ett systemperspektiv visade också på nya sätt att bli bättre.

Det är som om att det faktiskt händer något inom hälso- och sjukvården. Att se alla de olika delarna i ett systemperspektiv växer bland fler och fler. Det är bara så vi kan fylla de organisatoriska mellanrummen. Vi måste foga samman och inte bara dela upp, som Mats pratade om. Det var ju där LHC och han fann varandra i en gemensam strävan att blanda rätt sorters kompetenser, LHCs devis har alltid varit att värde för patienter, brukare och samhälle skapas tillsammans.

När vi börjar fylla mellanrummen, som till exempel för personer drabbade av olika former av migrän (ja, det är väldigt olika för enskilda personer), får vi en snabbare och bättre väg till rätt vård. Egen vård, med hjälp av till exempel farmaceuter som vi kan träffa genom att gå in på ett apotek, eller av vården i någon form. Ofta behövs olika delar av detta system för att idealt kunna sköta sig själv med rätt åtgärder och mediciner. För att detta ska fungera måste de olika delarna fogas samman.

Men vården, eller vilket begrepp vi än fokuserar på, är aldrig ett enda system, utan snarast olika system som tillsammans bildar ett större system. Vi kommer bara åt det genom att förstå att olika sammanhang kräver olika åtgärder. Det är därför vi måste se över regelverk, ekonomistyrning, ibland lagar, och alltid arbetsprocesser. För detta behövs resurser i verksamheterna. Vi måste alltså omfördela resurser. Därför är det inte lätt eftersom det rubbar maktbalanser, kräver lärande (att faktisk släppa gamla käpphästar) för både ledning och verksamheter. Detta kan lätt verka överväldigande. Men i praktiken skapar det så bra resultat och är så mycket roligare att om vi får bollarna i rullning så kommer det att gå undan.

Vi måste våga. Utmana oss själva. Leta efter våra bästa samarbetspartners. Faktiskt lyssna på dem och deras kunskaper och erfarenheter. Och hitta gemensamma vägar framåt. Där fortsätter vi Mats gärning, gärna tillsammans med er.

Hans