Kära läsare,

Visst gör det on när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka. Står det i en av de absolut mest kända och citerade dikterna vi har. Men ändå, så är det knoppar överallt och alla tidiga blommor blommar.

Den spirande vården av imorgon tvekar dock fortfarande. Det är förtvivlat svårt att ändra i system som har tjänat oss väl och placerat oss i världstoppen när det gäller såväl hälsa som vård och omsorg. Jag har haft en sägning (som man säger nuförtiden) ganska länge att de två största problemen vi har i vårt system är för mycket resurser och för bra resultat. Då brukar lyssnaren hicka till.

Men tänk på det. På många ställen har Sverige fler anställda per uppgift än i andra utvecklade länder. Ibland påverkar detta kontinuiteten i vården negativt – är du inte för många per uppgift är det lättare att hålla ihop kommunikationen. Samtidigt har vi vissa fläckar där vi är alldeles för få. Vårdanalys slutrapport om God och nära vård, liksom presentationen de höll i morse, pekar på att primärvården som helhet, särskilt i kommunerna, är väldigt snålt resurssatt. Ändå ser politiken nära vård som en primärvårdsreform. Om det inte kommer ett pengaregn från ovan kan inte jag se hur en förändring av uppgifterna inte måste åtföljas av en förändring i resurstilldelningen.

Mitt resonemang provocerar nog många. Men det är en av elefanterna i rummet som vi inte kan ta oss förbi om vi vill utveckla en nära vård där rätt resurs finns på rätt ställe och i rätt tid för patienter och brukare. Och vården kan bli nära även i specialistvården om vi tänker tankarna hela vägen fram. Men det kommer nog att göra lite ont när de knopparna brister, varför skulle vi annars tveka?

Helgen tvekar inte lika mycket, den är i princip redan här. Så ta vara på den och njut av den spirande fägring som både naturen och nära och kära erbjuder!

Hans